-DILEMMA-
Det är så sorgligt när två människor som älskar varandra hamnar i en situation där ingen verkar kunna komma över det som händer. När dem bra känslorna tryckts bort och kvar är bara frustration, ilska och likgiltighet.
Jag vet inte längre hur jag ska övervinna min dåliga känsla? Den slår ut allt som kommer i min närhet. Kan känna hur den äter upp mig inombords och förvandlar mig till en tom person. Det känns som att en ventil öppnats och jag är tömd på kärlek, möjligheter och vilja. Känslan skrämmer mig och jag hittar inte bort från den.
Man blir ledsen för en sak och man tar upp det i hopp om att man ska kunna lösa problemet. Det pratas och ett förlåt kommer. Saken är löst tills nästa gång samma problem uppstår. Man pratar, ett förlåt kommer, problemet läggs åt sidan och man går vidare. Problemet löst tills nästa gång och samma visa uppstår igen och igen och igen. Tillslut så kommer ilskan och man är förbannad. Det pratas inte längre utan det skriks. Man faller ihop och orkar inte av ren utmattning. Problemet löser denna gången också, i alla fall tillslut efter mycket gräl och en flod av tårar. Tills nästa gång och nästa gång och nästa gång. Samma saker återupprepas och nu är man tömd på allt känns det som. Tar nya tag för så här vill man inte att det ska sluta. Hittar ork och lust från en gömd vrå inombords som fortfarande tror på hoppet. Det sista som överger än är ju hoppet, eller? Ramsan går om och om igen.
Nu, nu är ingen kontaktbar längre. All lust har försvunnit! Hoppet har lämnat kroppen. Det finns fortfarande tårar kvar som visar att man inte stängts av känslomässigt. Men orken att förstå, förlåta, bita ihop och välja sin strid är borta. Allt faller som ett korthus. Desperationen har tagit plats i något som man ville skulle vara så fint. Desperationen krossar och förgör. Känns som att allt är förlorat, känns som att allt va en lögn.
Hur förlåter man när man är så sårad så att hjärtat blivit kallt och slutat slå? Vad ska man göra när hoppet övergett än? Vad är botemedlet till all sorg, frustration, besvikelse? Vad är botemedlet för att få tillbaka ett förtroende som är borta och tilliten som behövs för att kunna fortsätta på samma stig tillsammans?
