2012, ett nytt år helt enkelt :)

Oj, det här känns konstigt, men på ett positivt sätt :). Det var väldigt längesedan som jag skrev.

Har suttit och funderat innan jag började skriva, ska jag kanske rader bort mina lite mindre glada inlägg sedan tidigare, från perioden då det gungade under fötterna. Men jag beslutade mig för att inte göra det.

Varför? Finns ju bara en anledning till det i så fall, och det är att jag inte orkar se det för att jag inte kommit ur den tiden. Så jag låter det vara, för jag har kommit förbi det jag brottades med då och är ju faktiskt stolt över hur jag kämpat för att nå mitt mål och få det bättre. Det är det livet består av, upp och ner gångar, erfarenheter och resultatet.

Jag låter det som varit vara och fortsätter sikta framåt!

Konstatera problemet, hitta lösningen, jobba konsekvent mot målet och ge inte upp förren du nåt det.. Det är ett bra motto tycker jag :)! Jag påstår inte att det är lätt men utan mål, vilja och förmåga så kommer vi heller inte så långt.

Så tillbaka i skrivandet och jag ser fram emot det :)!

-Misshandlad?-

Är jag misshandlad?

Tvivlar du på vad du upplevt?

"Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få henne att tvivla på sig själv."

- Man pratar inte gärna om sådant här. Man vill oftast inte och man orkar inte heller för den delen. Efter tillräckligt mycket påtryckning så börjar man tvivla på sig själv och man slutar lyssna på sitt inre, sin magkänsla och sina tårar. Man har helt enkelt blivit så övertygad om att det är "Mig" det är fel på. Kanske är det jag som beter mig konstigt, kanske är jag för krävande osv osv, listan är så oändligt lång.

Men nu är det inte listan som är det viktigaste.

Det viktigaste är att man vågar, att man försöker hitta orken och att man bestämmer sig för att ta tillbaka kontrollen över sitt eget liv igen!

Finns det egentligen någon som ska få lov att beröva än på sin egen självkänsla och lyckan till livet? Nej är det RÄTTA svaret!

Hittade en sida på nätet som kanske kan bli en början till något bättre, vad vet jag?! Men en sak vet jag. Man måste VÅGA erkänna och visa vad det är som egentligen händer. Det är så skrämmande att behöva lämna ut sig, det är så jobbigt att behöva titta sanningen i vitögat, det är så förnedrande att förlora förståndet till den gränsen att man inte längre kan kontrollera sig själv, det är så hemskt att en annan människa ska kunna ha sådan makt över än.

http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=18

-LITE ATT TÄNKA PÅ-

"De flesta av oss om man ser sig omkring i världen rusar blint vidare efter mer bekräftelse. Vi tror och hoppas att bli älskade eller bli värda att älska om vi blir eller presterar tillräckligt bra. Men vårt egenvärde sitter inte i de ting vi omger oss med. När vi följer egots väg, så leder detta bara till kamp, konflikt, separation och utmattning."

En mycket tänkvärd artikel.

http://www.fjarilsvingar.se/nyheter.asp?news_id=561

-DILEMMA-

Det är så sorgligt när två människor som älskar varandra hamnar i en situation där ingen verkar kunna komma över det som händer. När dem bra känslorna tryckts bort och kvar är bara frustration, ilska och likgiltighet.

Jag vet inte längre hur jag ska övervinna min dåliga känsla? Den slår ut allt som kommer i min närhet. Kan känna hur den äter upp mig inombords och förvandlar mig till en tom person. Det känns som att en ventil öppnats och jag är tömd på kärlek, möjligheter och vilja. Känslan skrämmer mig och jag hittar inte bort från den.

Man blir ledsen för en sak och man tar upp det i hopp om att man ska kunna lösa problemet. Det pratas och ett förlåt kommer. Saken är löst tills nästa gång samma problem uppstår. Man pratar, ett förlåt kommer, problemet läggs åt sidan och man går vidare. Problemet löst tills nästa gång och samma visa uppstår igen och igen och igen. Tillslut så kommer ilskan och man är förbannad. Det pratas inte längre utan det skriks. Man faller ihop och orkar inte av ren utmattning. Problemet löser denna gången också, i alla fall tillslut efter mycket gräl och en flod av tårar. Tills nästa gång och nästa gång och nästa gång. Samma saker återupprepas och nu är man tömd på allt känns det som. Tar nya tag för så här vill man inte att det ska sluta. Hittar ork och lust från en gömd vrå inombords som fortfarande tror på hoppet. Det sista som överger än är ju hoppet, eller? Ramsan går om och om igen.

Nu, nu är ingen kontaktbar längre. All lust har försvunnit! Hoppet har lämnat kroppen. Det finns fortfarande tårar kvar som visar att man inte stängts av känslomässigt. Men orken att förstå, förlåta, bita ihop och välja sin strid är borta. Allt faller som ett korthus. Desperationen har tagit plats i något som man ville skulle vara så fint. Desperationen krossar och förgör. Känns som att allt är förlorat, känns som att allt va en lögn.

Hur förlåter man när man är så sårad så att hjärtat blivit kallt och slutat slå? Vad ska man göra när hoppet övergett än? Vad är botemedlet till all sorg, frustration, besvikelse? Vad är botemedlet för att få tillbaka ett förtroende som är borta och tilliten som behövs för att kunna fortsätta på samma stig tillsammans?

Jag vill skriva om en massa glada saker men tyvärr så finns det inte så mycket glatt att delge just nu. Saker är inte som det borde och jag har tappat lusten till det mesta. Saker glider mig ur händerna och mina drömmar bleknar och försvinner ut i intet.
Du får mig att sluta tro och hoppas, efter dig lämnar du bara sorg och smärta!

YEEEEES =),

vi har hittat en ny lägenhet och vi har fått den =D!!!

Nu är det slut på att trängas i en 3:a med 2 vuxna och 3 barn. Nu bär det av till en 5:a i ett mysigt villaområde.

Ny dag och nya tag.. Idag ska jag försöka att inte tänka på alla tråkiga saker. Jag ska försöka göra dagen till en bra dag. När jag läser mina inlägg nu så blir jag gråhårig. Fy tusan vad trist och grått.

Det är tisdag morgon och jag tänker baka en chokladtårta. Till den så kommer jag ha vispgrädde och hallon. Jag ska äta kyckling till lunch och chokladtårta till efterrätt, det blir mumma.

Sedan ska jag nog försöka ta mig till gymmet också. Tänkte sola =D. Nej, det blir ingen träning idag pga min värk i magen och i huvudet. Men lite färg kan man väl i alla fall få tycker jag. Det är ju dags att börja använda sommarkläder och det är alltid lika trist varje år när det är dags och man inser att man är som ett spöke. Så hit med lite färg på kroppen.

Ska nog ta mig en promenad in till stan också. Tänkte titta på kläder och skor. När lönen kommer så blir det lite shopping (efter alla tråkiga räkningar är betalda). När man har pengar så hittar man nästan aldrig det man vill ha och när man inte har pengar då hittar man allt. Vist är det typiskt? Så idag kommer jag nog att hitta en massa saker som jag vill ha =)..

Men först baka chokladtårtan =)!!!

-INGEN INSPIRATION-

Det känns som att det bara är motgångar just nu. Har varit en ganska så svart period. Alldeles för mycket tårar, stress, värk och ensamhet. Ensamheten är jobbig och det är svårt att hitta ut när ingen ser eller hör en. Det är skillnad på att säga att man bryr sig och att verkligen visa att man gör det. För att kunna hjälpa en person som inte mår så bra så måste man vara lyhörd för vad dennes behov är. Om man inte är det och bara går på vad man själv tycker och tror så kan det bli jätte fel. För det är ju trotts allt så att det man tror själv kanske inte alls är det som hjälper en annan.

Man kan inte hjälpa en person genom att stänga ögon och öron, det är stört omöjligt. Man måste kanske backa lite och inse att den andra personen är en annan person och inte alls som du. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå? Hur kan man säga att man finns när man bara gör det till den graden som man själv är? Är inte att finnas för någon att ibland gå över berg och djupa dalar genom regn och rusk, att se den andras behov och visa att man lyssnat? Man behöver inte förstå allt. Det är inte det som är grejen. Det som är grejen är att den personen som så desperat behöver dig ska få förstå att du finns där och inte släpper taget försen hon/han står själv utan att du håller i.. Detta kanske inte ligger i allas förmåga men ska man inte kunna få detta från de som lever nära dig, din partner, din familj och dina allra allra närmaste vänner, dem som så fint säger att dem älskar dig?

Jag är inte längre så glad. Jag skrattar inte åt all skämt längre. Jag gråter mig ofta till sömns, jag är inte längre så säker på att det jag gör är rätt, jag är inte så säker på det jag visste innan, det är så mycket som jag inte är men framför allt så känner jag mig så himla sorgsen och ensam.. Sorgen och ensamheten äter upp mig inifrån och jag känner mig så trasig..

Jag vill inte känna så här längre och jag vill somna i en trygg famn om kvällarna och inte till mina tårar, jag vill vakna upp till en ny dag med lust och glädje och inte till en ny dag med tårar.. Jag vill inte känna mig ensam längre!