Händelser och erfarenheter i mitt liv har format mig till den jag är idag. Sveken och smärtan har gjort mig rädd och fått mig att aldrig riktigt våga hela vägen fram. Mina drömmar har fått lida för min rädsla! Dumdristigheter och lögner har lagt banan för den djupaste ångesten om att aldrig få njuta av livet fullt ut. Vemodighet och hat har fått ta plats där värme och kärlek skulle leva och frodas.
I ett hjärta med så mycket värme och kärlek har det bott en vilsen själ. Att hitta ut har tagit tid. Människor tror att dem känner mig. Men vem gör egentligen det? Jag har ju inte visat dem vem jag är. Har aldrig släppt in någon så djupt. För vem orkar med smärtan när ett förtroende sviker och man står utlämnad och ensam kvar. Mitt hjärta har satts på spel så många gånger förr och min mur har bara blivit högre och högre. Måste skydda mig, måste förbereda mig för krig. Men hur ska man någonsin finna det man söker om man har en mur av pansar?

oj de va djupt....
SvaraRadera