Sitter i bilen på väg till Oslo..

Vi (jag & fästmannen) har varit i Åmål och ätit på Restaurang Hörnan tillsammans med min dotter. Trist nog så får jag nog säga att det fick bli sista gången. Nu har vi varit där vid ett par tillfällen och maten har varit riktigt katastrof. Som sagt trist! Jag har ju bott i Åmål tidigare och ätit på denna restaurang jätte många gånger och det har alltid varit till min belåtenhet. Det känns som att dem tappat gnistan och glädjen för det dem gör och kocken kan inte vara den samma som varit där tidigare. Om det är samma kock så tycker jag att chefen ska skicka denna person på en inspirations resa. Så tack för oss på ett tag tills dem får upp glädjen för att laga god mat och köper in bra råvaror!

Så till något helt annat..

På radion pratar man om våldtäkter och cancer Någon har dragit in en tjej på toaletten på skolan där dem går och där har han våldtagit henne under skoltid. Då undrar jag -Hur i hela fridens namn kan detta hända?

Vi som har barn själva blir extra upprörda över detta. Våldtäkter kan ske överallt men på skolan känns för mig helt absurt. Skolan är en plats som vi föräldrar utan någon direkt rädsla eller oro skickar våra barn till. Inte är den närmaste tanken att ditt barn ska bli våldtagen på skolan. Vi är mer rädda för vägen till och från skolan, sena kvällar ute osv.

En liten stund efter pratar man om depressioner bland ungdomar Mellan ålder 19-25 så är det 40 000 personer som äter någon form av antidepressiva medel här i Sverige (jag är inte helt säker på om jag uppfattade siffrorna rätt, men jag tror att jag gjorde det). Vad är det som händer våra barn och ungdomar?

Nej det är dags att ALLA FÖRÄLDRAR börjar se alla dessa varningstecken som är runtomkring. Vilka vänner har mitt barn? Vilka sidor är mitt barn medlem i på internet? Hur pratar dem? Hur ser dem på framtiden?

Vet du hur ditt barn mår? Har du gjort vad du kan eller ger du upp för att du känner att det är hopplöst och att inget av det du gör spelar någon roll?

Glöm inte att det inte är våra barns uppgift att uppfostra sig själva, det är vårt ansvar som föräldrar!!! Så skärpning alla föräldrar som väljer att blunda, väljer att ge upp och inte orkar. Orkar vi inte så måste vi se till att orka och det borde inte finnas gränser för hur vi tar oss igenom det. Be om hjälp, googla om andra som har samma eller liknande problem, prata med lärarna, prata med andra föräldra, gör allt som krävs. Inget barn föds som rebell, bråkstake, mobbare eller annat, dem formas till destruktiva personer om vi inte orkar att vara med dem vid deras sida, lyssnar på dem och gör allt vi kan!

Jag är medveten om att det är lättare sagt en gjort i vissa fall. Och jag vet att det finns en massa fantastiska föräldrar som ser, hör, lyssnar och är trygga förebilder för inte bara sina barn utan andra också. Men jag vill bara att Alla föräldrar ska vakna, hitta orken, söka hjälpen och framför allt Aldrig ge upp på sina barn även om det är jobbigt. Jag vill och har en önskan om att våra barn ska ha möjligheten till en bra framtid med sunda värderingar och en sund framtids tro. Om vi som föräldrar ger upp och tappar hoppet hur ska då våra barn kunna få hopp om framtiden och sig själva?