onsdag 5 augusti 2009

Klockan är 05.17 på morgonen den 7 aug -09 och jag har inte kunnat sova på hela natten. Sitter med lurarna i öronen och lyssnar på sentimental musik och läser ett blogg inlägg som jag skrev häromdagen men aldrig publicerade. Så har jag suttit fram och tillbaka och funderat på om jag ska publicera eller inte, publicera eller inte, ja eller nej...
Tillslut blev det ett brev som jag skickade till min familj istället. Men nu sitter jag här igen och funderar, ska jag eller ska jag inte? Jag ska har jag bestämt mig för. Men jag delar bara med mig av en del, resten är bara till för min familj...

Min blogg är ganska skiftande. Jag tycker om att kunna blanda och visa alla mina sidor, ytliga som djupa. Men jag vill också förmedla ett budskap. Nu har jag inte bloggat så länge, men jag tror ändå att ni som läser mina rader kan se den röda tråden. Det är iallafall vad jag hoppas!

Min önskan är att mina erfarenheter, min lärdom och mitt liv ska kunna ge andra människor lite mera mod att möta sina jobbiga dagar men också att kunna lära sig att njuta av dem bra!!!
...

FAMILJ vad betyder det???

För mig är det min grund, min stomme i livet. Familjen är den som jag värdesätter högst på skalan. Vi kolliderar ibland och vi kan komma i diskussioner där vi har olika åsikter. Vi växer upp och och formas till egna individer. Vi formar en ny familj som vuxna. Vi skapar egna regler som vi tycker är bra osv.

Jag vet att mitt liv inte alltid har varit av den perfekte sorten. Men vem har haft det perfekt? Procentuellt så finns det bara är en liten klick som skulle svar - Jag har haft och har det perfekta livet. Och då förmodligen är det en ännu mindre klick av dem som är 100% ärliga med sitt svar.

Det är inte många som känner till min historia, bara de närmsta. Resten tror sig veta. Delvis för att jag inte låtit alla veta. För mitt liv, mina sorger, smärta och även glädjestunder är inte till för alla. Dem är bara till för dem som jag litar på och håller nära mitt hjärta!

Där kommer min familj in. Jag har villkorslöst delat med mig av allt gott & ont till dem. Inför min familj har jag låtit mig själv vara sårbar och dem har fått se mina dåliga sidor så som bra.

En dag i mitt liv fick jag bestämma mig för om jag skulle bryta ett dåligt mönster som jag hade och göra någonting åt mitt destruktiva tänkande. JAG bestämde mig för att göra en förändring. Jag kom för andra gången i mitt liv in i en kris då livet kändes så trasigt så mitt mod att leva kvar kändes långt borta. Då vid detta vägskäl bestämde jag mig för att bryta mönstret. Och sedan dess är det den enda vägen som jag känner.

Varje dag är mer eller mindre en kamp i motvind men jag fångar in min styrka och blir bättre och bättre på att fokusera. Denna kampen har pågått i snart 4-5 år. Den startade efter min skilsmässa. Mitt liv rämnade och jag tappade fokus totalt. Jag såg bara min egen sorg och smärta och glömde på vägen bort min egen dotters sorg. Hennes värld rasade ju också under hennes fötter och resultatet blev tillslut att hon ville flytta tillbaka till Åmål till sina vänner och sin gamla skola. Detta blev början av det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta.

Efter tid av rådfråga, samtal, tårar och panik med både familj och utomstående så fattade jag beslutet att det bästa för min dotter skulle vara om hon fick den tryggheten som min mor och "Åmål" med min dotters vänner kunde ge och att jag skulle få tid att läka och reparera mig själv till en starkare och bättre mamma. Men, nej, jag var ingen dålig mamma innan men jag hade blivit en skugga av mig själv vid detta tillfället och jag kunde inte tillåta att min egen dotter som jag älskar högst av allt skulle dras ner så som jag tillåtit mig själv att göra.

Det finns inte en dag som passera som jag inte får leva med att min svaghet den gången fick mig att behöva fatta detta i mina ögon hemska beslut. Varje dag gör det sig påmint då min saknad efter att få ha min dotter hos mig är ofantligt enorm! För vilken förälder skulle inte sakna sitt eget barn om dem var skiljda åt?

Min familj vid det här laget var ett enormt stöd. Dem rosade mig för att jag va så stark och såg till min dotters bästa. Min ena syster sa att hon var stolt över mig för att jag bevisat att jag ville göra skillnad, ville mitt barns bästa, hon sa att detta visade att jag ville något bättre för mitt barn och att jag var stark och oegoistisk. Dessa ord har jag tagit med mig varje dag som en påminnelse att jag inte fattat fel beslut, att jag hade min familj som stöd åt mig och min dotter och att jag inte var ensam..

Med detta och min vilja så började min kamp mot att växa och bli stark igen. Denna resa har inte varit lätt. Men när jag tittar på mig & min dotter idag så ser jag att kampen varit värd att kämpa. Idag känns det mer som att hon och jag har tagit kampen hand i hand tillsammans och jag är så stolt över vem hon har blivit och vad hon vill. Idag försöker vi att fylla de tomrum som vi båda har och tro mig detta rum fylls på för varje dag och det är den mest fantastiska känslan.

Men vägen hit har som sagt varit svår. Jag har många gånger fått rannsaka mig själv och det har gjort väldigt ont. För först när du sätter dig ner och är ärlig mot dig själv så kan du se din egen del av det som gått snett. Givetvis har jag även fått titta på det som gått åt rätt håll. Hur skulle jag må annars? Meningen med beslutet var ju att jag skulle stärka mig själv och komma på rätt bana. Inte att sänka mig själv ännu mera och hänga mig.

Jag vet att många av mina val har satt hjärtat i halsgropen på min familj, men dem har alltid stått där sida vid sida av mig och hållit min hand trotts allt. Det var just därför jag tog det där steget, just därför jag vågade anförtro min familj det dyrbaraste jag har, MIN DOTTER! Jag visste att jag kunde lita på dem och att alla ville mig och mitt barns bästa.. Målet va att stärka mig och få min dotter att börja blomma igen. Det va det enda. Jag och min dotter skulle inte skiljas åt, vi skulle bara få lite hjälp på vägen att komma tillbaka till det vi förlorat!

Idag är det med delad sorg och glädje som jag sitter här. Glädjen är över att när jag tittar på min dotter så ser jag att hon vuxit och blivit en sån klok tjej, hennes hjärta är så rent och hon kämpar för sin sak och vill lyckas i det hon gör. Jag kan känna hennes kärlek, kan känna att den är som min kärlek till henne, villkorslös.. Kan man inte i detta ögonblick stanna upp och säga -Vi har lyckats? Vi har fortfarande saker att jobba med och ett tomrum att fylla på, men vi står sida vid sida och det är en kram av kärlek som jag känner. Så just nu så vill jag njuta av att jag åter igen får se min dotter blomma!!! Jag stannar upp och njuter av att ingenting känns mer underbart än kärleken som du känner från ditt barn!!!

/<3<3<3

2 kommentarer:

  1. Gud va vackert Sanna!!!
    Böl Rika sitter här å lipar nu kan jag lova... så himla fint å ärligt skrivet... jag skojar inte när jag säger att det rullar tårar på mina kinder i skrivande stund..
    Du e en stark å ÄLSKVÄRD tjej(kvinna... fnisss)Sanna! Glöm aldrig det!
    Massor av pussar å kramar från en vän för livet som älskar dig!

    /Rika

    SvaraRadera
  2. Åhhh, tack underbara Rika!!! Dina ord värmer verkligen.. DU är själv en väldigt ÄLSKVÄRD tjej ;)!!!

    STOR KRAM

    SvaraRadera