Är det ok att tycka att det är "jobbigt" att vara "plastmamma"???

Nu när jag påbörjar att skriva mitt inlägg så känner jag mig lite skamsen och jag skäms för vad jag känner. Men samtidigt så undrar jag varför jag ska göra det?

Som dem flesta vet så har jag och min sambo 3 barn tillsammans. Han har sina två söner på 7 och 9 år och jag har min dotter på 16 (17 i år). Och jag kunde aldrig föreställa mig innan att jag skulle känna som jag gör idag inför det. Jag tycker att det är jätte jobbigt! Jag försöker att mota bort de där känslorna som kommer fram då och då, men det är så svår!

Vi har hans söner fre-fre varannan vecka. Jag tycker jätte mycket om min killes barn och dem är jätte söta. Men det har varit så mycket på vägen som gjort att jag bara tappar mer och mer lusten att engagera mig, saker som gjort att jag släpper mer och mer av ansvarskänslan. Ta nu inte detta fel, inte så att jag skulle strunta i om dem fick frukost, lunch, middag, rena kläder, borstat tänderna, är rena och hela, får gjort sina läxor, får med sig frukten dem ska ha med sig till skolan varje dag, fixar med deras kalas så att dem ska bli lyckade, ser till så att även julen hos pappa är en jul osv osv. Jag tycker ju att det är viktigt att dem känner att dem inte går miste om något trotts att deras mamma och pappa separerat och det kommit in någon ny i pappas liv. Vi vet ju alla hur olyckligt skilsmässor kan sluta och att barnen kan komma i klämm. Och det tycker inte jag är ok, barnen ska också få en chans till en bra start på det nya livet dem måste anpassa sig till.

Så vi som vuxna bär ansvaret att se till att barnen inte ska känna skuld och att dem lär sig att lösa "problem" på det bästa sättet som möjligen går. Men jag känner mig ensam i denna rollen. Känns som deras far bl.a prioriterar sin karriär och sin status mer än barnen och mig.

Med detta i åtanke så får jag dåligt samvete i att jag inte känner att jag har lust ibland. Ingen lust att ta ansvar och ingen lust att konstant visa hänsyn. Jag vet inte om det beror på att jag vuxit ifrån känslan eller om det är så att den allmänna livssituationen framkallat dessa känslor. Situationen med alla dispyter och diskussioner om allt möjligt som rör barnen. Det har varit allt från att barnen är lite för bortskämda och inte ser värdet i saker och ting, dem går omkring och säger -pappa du är ju rik också tycker dem inte alls att det är några problem att köpa allt. I detta fall förstår jag idag att det beror på att man tidigare köpt sig ur diskussioner eller problem med barnen, kanske inte alltid men för det mesta. Samma gäller data spel, nintendo ds osv, för att få det lugnt så sätter man barnen med ett spel eller vid tv:n. Detta hatar jag så jag har propagerat emot i en massa saker. Självklart har detta orsakat problem mellan mig och min sambo och där känns det som att det började. Allt som rör barnen eller deras mamma har alltid slutat med gräl mellan oss.

Ett ex. Det tog över ett halvår att få honom att förstå varför jag tyckte att det var konstigt att han som lämnat alla möbler, allt husgeråd, alla apparater, allt som bygger upp ett hem och som han betalat mestadels av, varför jag tycker att det är konstigt att han fortfarande när han är tillsammans med mig och bor med mig ska betala sitt ex 2000.- extra varje månad för att han i deras äktenskap lovat att han ska hjälpa henne under hela hennes studietid för att då har man inte så mycket pengar. I detta fallet så ska hon läsa fram till 2011 eller 2012.

Ok, man vill hålla det man lovat.. Men i detta fall så flyttade han ut ur deras gemensamma hem och hade ingenting. Jag minns när jag kom hit första gången. Barnen hade en två våningssäng, ett par leksaker, dem hade precis 3 stolar så vi kunde inte sitta vid matbordet tillsammans, det fanns några slitna gamla handdukar, knappt något porslin, det var det kalaste och mest "döda" hem jag varit i, inga gardiner, inga växter, ingenting. Allt för att det kostar att bygga upp ett hem på nytt och för att han valde att för barnen skull lämna kvar allt hos mamman för att han ville försäkra sig om att dem har det bra där. Men ska inte barnen ha ett hem hos pappa också? Barnen hade ju inte speciellt kul hemma hos pappa i början. Det man kunde roa sig med var att titta på tv. Det är ju bra för barn som behöver kreativa saker att göra för att utvecklas.

Hur som helt, inte nog med att han lämnat hela hemmet till mamman så får hon även alla bidragen. Så pappa flyttade, lämnade hela hemmet, låter mamman behålla bidragen även om dem har gemensam vårdnad och han ska betala henne ett par tusen extra i månaden trotts att dem inte är tillsammans längre. Och detta hade hon mage att fråga om varje månad om han satt in pengarna. Jag skulle kunna fortsätta om allt som han köper till barnen sporter i form av hockey utrustning osv som sedan lämnas med när dem ska till mamma så att hon slipper köpa eget till dem. Vilket jag förstår, onödigt att ha två dyra utrustningar givetvis.

Tillslut iaf så började han förstå att vi måste se till vår egen familjesituation. Vi har ju trotts allt tre barn att ta hand om. Och sedan var det inte så jätte roligt för mig att hans ex var en del av vår ekonomi varje månad som ett ekonomiskt ansvar för att hon studerar och har mindre pengar nu. Det slutade tillslut med att han slutade betala och hon sa -jaha är det Sanna som fått dig till det här eller? Men ärligt talat, är det så svårt att förstå efter ett år att man inte kan förlita sig på att ens ex man ska försörja en och speciellt inte om han gått vidare i livet med en annan kvinna? Hela den här incidenten som varade i ett halvår förstörde även en del. För varför ska man behöva gräla i ett halvår över en sak som är så självklar? Eller är det inte självklart att om man inte anser att man har råd att rusta upp barnens rum (vilket vi gjort till viss del nu) här så ska man väl inte gå och ge pengar till någon annan bara för att vara snäll?

Denna händelse och många andra händelser som alltid har fått sluta med kaos innan min sambo förstått, har gjort att jag har trubbats av. Och det känns så himla trist! Jag försöker bita ihop och tänka att -ja men den och den och den saken har löst sig så släpp det.. Även om jag försöker slå bort mina "dumma" tankar så kommer dem alltid ikapp mig för det tar aldrig slut med sådana här situationer.

Jag behöver få rensa mitt huvud innan det sprängs, för så här mals det och mals och mals hela tiden!!! Börjar bli väldigt trött och likgiltig tyvärr. Jag vill så gärna att deras far ska förstå att jag finns för oss, för familjen och att jag inte orkar för att han jobbar emot allting och skapar onödiga problem och lämnar mig kvar efteråt med att jag är tjatig, jobbig och som en morsa.. Jag vill ju bara familjens bästa, varför kan han inte förstå det? Varför kan han inte förstå att han kapar min ork och energi genom att han aldrig tar tag i problemen utan bara sopar dem under mattan och låter mig framstå som problemet? Känner en oerhörd vanmakt och frustration!!

Hur ska detta gå? Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska klara oss igenom denna situation på bästa sett!!!