-ÄTSTÖRNING-

Det är inte så många som vet om vad jag har för relation till mat. Men jag börjar inse att om jag någonsin ska få bukt på problemet så måste jag erkänna det och våga visa det. Visserligen så tycker jag att jag visar det, men ingen reagerar. Innerst inne så har jag nog önskat att någon ska se det och hjälpa mig utan att jag behöver ta första steget.

Jag har alltid varit en aktiv person. Redan som 5-åring började jag dansa och höll på med dans enda tills jag blev 16 år. Efter dansen så gick jag över till att börja träna på gym och att cykla. Jag har aldrig varit överviktig utan har håll mig bra i trim även efter att jag fick barn. Efter födseln så gick jag ner alla extra kilon plus lite till. Man kan väl säga att jag aldrig varit den man tittat på och direkt kunnat se att jag har problem. Men det har jag nästan alltid haft.

När jag var yngre så fanns det inte några direkta matrutiner så man skapade egna rutiner. Jag har så länge jag kan minnas alltid mått illa efter maten och detta skapade problemet att jag ofta struntar i att äta. Att äta har alltid varit ett helvete. Ibland fungerar det och ibland gör det inte det. När jag haft det jobbigt i livet så har det visat sig i mina matvanor. Inte så att andra märker det men jag har gjort det. Det finns veckor då jag bara har ätit middag 1 gång och det finns veckor då jag har ätit middag 2-3 gånger på en dag. Jag har många gånger ljugit om mat. Perioder då jag inte äter så ljuger jag om att jag har ätit och när jag har perioder då jag äter hela tiden så ljuger jag om att jag inte har ätit.

Under tiden då jag har svårt med maten, då vänner kallat mig "Benjamin syrsa" för att jag haft så smala ben så att man såg mellan dem även om jag stod ihop med benen till det att folk försöker att vara snälla och säga att jag bara ser hälsosam ut fast dem ser att jag gått upp märkbart på en vecka så har jag kämpat med att hålla humöret uppe. Jag har aldrig riktigt kunna prata om problemet eftersom det inte är ok att vara "liten" och klaga på att man har problem med vikten. Pratar man om att man svällt upp 5 kilo och känner sig som en spärr ballong på knappt två veckor så förolämpar man dem som väger 50 kilo mer och verkligen är överviktiga. Men jag vill faktiskt kunna prata om det utan att bli dömd. Kan inte alla bara sköta sitt?

Nu sitter jag i fällan igen. Denna gången är det jobbigare än jobbigast. Tidigare så har jag hållt mig till en sak i taget. Antingen har jag svält mig eller så har jag hetsätit. Nu gör jag båda delarna och min kropp och jag mår inte alls bra av det. Jag sväller och jag går ner för att sedan svälla upp efter någon vecka igen, för att sedan gå ner igen. Ena stunden klarar jag inte av att äta på flera flera dagar. Och andra stunden som nu så äter jag allt jag kan komma över. Men inte när någon ser. Det är tillräckligt med allt jag känner och jag orkar inte att någon annan börjar lägga sig i eller försöker att bry sig.

Jag är inte helt oerfaren och kan mycket väl se varför det är som det är. Jag kan se när det börjar och varför det börjar men det är som ett begär som inte går att tillfredsställa. Men nu vill jag få ett slut på min svält och hetsätning. Vet bara inte hur och vart jag ska börja? Känner mig rätt vilse i detta för tillfället.

Det är så himla jobbigt att känna hunger och ändå inte äta, att inte tillåta sig att äta. Även om jag känner att marken under mig håller på att försvinna för att jag är så svag och energilös.

Det är så himla jobbigt att känna sig övermätt men ändå äter jag ännu mer. Man känner ingen hunger, man vet att man precis ätit och man är mätt, men jag bara måste gå och äta ännu mera tills det jag äter är helt slut. Begäret tar aldrig slut.

Jag måste ta mig ur detta!!!