-ENSAM-
Du har fått mig att gråta otaliga gånger, fått mig att tappa hoppet och lusten. Du vill att jag ska förstå dig och finnas för dig och ändå förmår du inte själv att förstå mig eller finnas för mig när jag faller. Du säger förlåt om och om igen för att i nästa stund blunda. Du tror att problemen försvinner bara du blundar tillräckligt hårt.
Du säger att du inte förstår och jag förklarar på alla språk jag kan. När jag gråter tittar du rakt igenom mig som om jag inte finns. Ord är bara ord så länge där inte finns någon handling. Du ger mig inga val. Jag känner mig inte trygg och säker i din famn. Det ända jag har velat är att du ska se mig och att livet ska vara njutbart och härligt.
Du har tagit bort min tro på att vi ska lyckas tillsammans. Du driver mig konstant bort från dig. Du har med öppna ögon tittat på hur jag försvinner bortom gränserna för dig att nå mig. Du fortsätter blunda och detta har nu blivit vår undergång.
För att vinna så måste man kämpa. För att kämpa måste man ha vilja. För att ha vilja så måste man vara motiverad. För att vara motiverad så måste man ha tro.. Jag saknar allt av detta nu..
Mitt hjärta gråter och min kropp har ångest. Jag behövde känna din värme, jag har fått din kyla. Jag behövde ditt stöd, jag fick din ignorans. Jag behövde dig närvarande, du har varit fjärran. Jag ville ha din förståelse, du vände ryggen till. Jag ville vara ett team och istället så valde du Din egen väg. Du erkänner att du gjort fel men du är inte villig att sopa rent efter dig och plocka upp skärvorna. Vad trodde du egentligen att du skulle kunna få tillbaka av mig? Vad trodde du att resultatet av dina handlingar skulle bli? Trodde du verkligen att det var så här vi skulle nå vårt mål?
Du har fått mig att förlora min inre styrka. Jag måste börja om på nytt. Måste samla ihop spillrorna och lappa ihop mig själv. Du har vägrat att öppna dina ögon. Det var tydligen enklare för dig att se mig falla, falla och falla. Hur ska jag någonsin kunna förlåta dig efter att du tillåtit mig att försvinna och förlora hoppet?
Ser du själv ironin i orden som du valt att ha som ditt mantra?
Du säger att du inte förstår och jag förklarar på alla språk jag kan. När jag gråter tittar du rakt igenom mig som om jag inte finns. Ord är bara ord så länge där inte finns någon handling. Du ger mig inga val. Jag känner mig inte trygg och säker i din famn. Det ända jag har velat är att du ska se mig och att livet ska vara njutbart och härligt.Du har tagit bort min tro på att vi ska lyckas tillsammans. Du driver mig konstant bort från dig. Du har med öppna ögon tittat på hur jag försvinner bortom gränserna för dig att nå mig. Du fortsätter blunda och detta har nu blivit vår undergång.
För att vinna så måste man kämpa. För att kämpa måste man ha vilja. För att ha vilja så måste man vara motiverad. För att vara motiverad så måste man ha tro.. Jag saknar allt av detta nu..
Mitt hjärta gråter och min kropp har ångest. Jag behövde känna din värme, jag har fått din kyla. Jag behövde ditt stöd, jag fick din ignorans. Jag behövde dig närvarande, du har varit fjärran. Jag ville ha din förståelse, du vände ryggen till. Jag ville vara ett team och istället så valde du Din egen väg. Du erkänner att du gjort fel men du är inte villig att sopa rent efter dig och plocka upp skärvorna. Vad trodde du egentligen att du skulle kunna få tillbaka av mig? Vad trodde du att resultatet av dina handlingar skulle bli? Trodde du verkligen att det var så här vi skulle nå vårt mål?
Du har fått mig att förlora min inre styrka. Jag måste börja om på nytt. Måste samla ihop spillrorna och lappa ihop mig själv. Du har vägrat att öppna dina ögon. Det var tydligen enklare för dig att se mig falla, falla och falla. Hur ska jag någonsin kunna förlåta dig efter att du tillåtit mig att försvinna och förlora hoppet?
Ser du själv ironin i orden som du valt att ha som ditt mantra?
Amor vincit omnia et nos cedamus amori.. "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar