Inget är så så självklart så att man ska ta det för givet i livet!
Det man har kan vara borta nästa dag. Orken kan ta slut fast viljan finns, fast hoppet finns kvar. Man försöker att orka men det finns alltid ett stop. Någonstans finns den där gränsen då det går signaler till hjärnan och talar om för oss att stanna, stoppa och inse att det inte spelar någon roll hur mycket mer du anstränger dig och kämpar.
Var det då värt alla tårar, alla vakna nätter, stunderna av ensamhet och allt det som nu fått gro inombords till en mur kring hjärtat? Jag undrar jag?