Det är när man är sjuk, förlorar något eller någon som man börjar tänka och det slår en vad som är viktigt...

Jag har haft en del inlägg om att jag är trött och inte frisk & kry. Kanske lite tjatigt? Jag är rätt gnällig för tillfället men jag är verkligen sååååååå otroligt jätte trött på att inte vara frisk och orka allt det som jag vill och behöver göra. Stundom så är jag nära att börja gråta. Jag känner mig så hjälplös! 5-6 veckor i feber, magvärk, förkylning som satt sig i hals, näsa, öron och bi-hålor, utslag, värk i njurar, värk i hela kroppen, illamående och en trötthet som tar priset... Ni hör ju själva, man skulle kunna tro att jag är 80-år eller nåt =(!

Har haft en helg där vi försökt att göra någonting egoistiskt för att vi håller på att bli smått galna. Vi har promenerat i Köpenhamn, legat på rummet en hel dag och plöjt igenom True Blood - Season 2, ätit chips & godis och försökt att inte tänka på annat en Oss själva och dagen som är.

Nu sitter man här på måndagen och är stressad för att man fortfarande inte är frisk och att man fått en massa fler utslag som kliar och svider. Jag mår såpas bra så att jag tar mig upp ur sängen och kan strosa omkring, äta och fixa med små saker. Men när ska jag få tillbaka Orken att Orka igen?

När jag sitter så här så börjar jag fundera på hur jag skött & sköter min kropp? Jag har ju bara en kropp som jag ska "klara" mig på livet ut. Kroppen tar verkligen stryk av stress, dåliga matvanor, sömnbrist osv. Man ska verkligen inte ta hälsan för givet! Något att tänka på när vi ränner omkring som små galningar och jagar efter allt det där som vi vill ha..