onsdag 11 mars 2009

Min hjärna håller på att spela mig ett spratt...

Har legat inne i 3 dagar nu och inte haft någon större energi att göra det som jag borde göra. Laptopen har varit min tillflyktsort dessa dagar. Jag bubblar av en massa tankar och funderingar inombords och allt vill ut på en och samma gång. Men ingenting når fram! Allt samlas upp tills det känns som att jag håller på att sprängas. Håller jag på att tappa kontrollen? Vill bara lägga mig ner och gråta...

Jag försöker att ta en tanke åt gången, lyssna på den, begrunda och sedan agera. Men allt jag kommer fram till är tårar. Sjukt frustrerande! Jag känner mig låst, fast i något som jag inte vill vara i. Varför kan jag inte se klart? Stundvis famlar jag runt i mörkret och har ingen aning om vart jag är, vad jag vill och vad jag känner. Någonting inom mig har låst sig såpass hårt att jag inte längre kan känna vissa saker. Det gör mig så ledsen, det gör så ont! Jag är medveten om allt, minsta lilla detalj.. Men min förmåga är pausad och jag måste se till att hitta start knappen igen.

"Susanna Kristina Soriano Larsson är en stark kvinna med vilja, styrka och karaktär. Hon är stark men aldrig svag, nöjer sig bara med att vinna, ser bara lösningar där andra ser problem, med ett leende på läpparna kan hon lura nästan vem som helst.. Men hon kan inte lura sig själv!"

När familjen eller mina vänner har det jobbigt så är jag alltid den som talar om att man måste vara positiv, kämpa, inte ge upp, att det är ok att vara ledsen, ok att vara svag och ta hjälp från andra. Så varför har jag så svårt för att leva efter mina egna predikningar?

Tyvärr har nog livet lärt mig att -Ensam Är Stark-, och ju äldre jag blir desto svårare blir det att känna annorlunda. Klart att jag vill kunna falla tillbaka på "någon", känna lugnet och tryggheten i att det finns någon vid min sida som kan ta vid då jag inte orkar.

Jag vet att jag inte är ensam, att det finns dem som vill lyssna på mig, dem som vill finnas för mig. Men som sagt, jag har låst mig och jag hittar inte ON knappen. Hur gör man? Det finns inte mycket här i livet som jag inte varit med om och upplevt, svåra situationer som jag varit tvungen att fatta svåra beslut i, men just nu så finner jag inga svar. Jag snuddar vid svaren och kan känna en bris mot min kind, men klarheten finns inte.

Många önskar sig en massa pengar, lyxiga bilar, kläder, skor, ännu mera pengar, den där Louis Vuitton väskan, Chanel smycket i skyltfönstret, champagnen och jordgubbarna osv. osv.. Allt detta är fantastiskt kul. Men MIN högsta önskan är att få landa mjukt och tryggt i en famn full av kärlek och trygghet, att få skratta tillsammans med min dotter varje dag, välkomnas av en öppen famn när jag besöker min familj, att inte behöva titta mig över axeln 2 gånger för att vara på den säkra sidan, önskar att jag kunde känna hur det känns att inte vara stressad och jagad hela tiden!

Hmmm, så kommer den där känslan igen.. Känslan att jag borde radera det jag skrivit, le och gå vidare.

Men borde det inte vara ok att även jag kan känna mig liten och svag? Att jag kan vara ledsen och tycka att saker och ting är orättvist? Att allt det där som jag säger till alla andra när dem har det svårt även gäller Mig...?

1 kommentar:

  1. Heey där min ståtliga Drottning jag vill bara säga att din Soldat tänker på dig och läser lite av dina tankar som du har fört ner till text....vill bara dela med en tanke,,,Vad vore en ros utan dess färg o jord den kom ifrån joo en blomma i mängden men skillnaden är att även om du doftar som en blomma är unikt vacker som en blomma så lär du aldrig vara en i mängden oavsett din färgnyans eller där du tog ditt första o sista steg du är vad är o den du är e en kvinna som ja sist la blicken på och smilaa o tänkte,,,jag har vakat över dig hela natten o skänkt dig all min värme o nu är det dags att solen ska skina över dig under hela dagen,,,
    puss på handen-->-@

    SvaraRadera