Har Ni en aning om hur mycket Ni sårar mig?

Människor gör och säger så mycket utan att tänka sig för. Resultatet blir att någon får stå och ta priset att bli den sårade. Jag funderar mycket på varför människor säger och gör som dem gör, varför, varför, varför?

Jag är långt ifrån felfri och jag gör klantiga saker om vart annat numera! Just nu är inte min livssituation den optimala och jag hanterar inte saker och ting på det sättet som jag kanske borde.

Jag vill inte vara här, jag vill bort till månen tills allt blir som det borde vara. Men jag talar om min frustration och försöker hålla min dörr öppen så att andra kan se in och kanske förstå och ha lite överseende med mig för tillfället.

Men jag vet och har lärt mig att falla inte är ok. Mår du inte bra och känner att du håller på att brista så ska du bara se till att fortsätta. Man säger till mig att det är ok att gråta, ok att ha ångest, ok att må dåligt och visa det, ok att vara svag. Ja, det är vad jag vill tro också. Att det är ok. För för mig kan Ni falla hundra tusen gånger men jag kommer aldrig se ner på Er för det.

Ser ni mig när jag somnar om kvällen då tårarna rinner ner för min kind, då mitt hjärta slår dubbla slag och värker, då hela jag brister och inte vet vart jag ska ta vägen? Ni säger att jag måste öppna mig. Men vad händer då jag öppnar min dörr? Ingen kommer in. Så undrar ni varför jag är som jag är? Att jag blottar mig och gör mig sårbar inför Er räcker inte till för att tillfredsställa Era själar och Egon. När jag sträcker ut min hand så tar Ni den men inte för att ge mig, utan för att ta. Ni räcker mig handen för att det ser bra ut. Ska det vara tillräckligt för mig?

Det som sårar mig och får mig att inte orka, kan Ni se det? Eller blundar Ni för att slippa se att även Ni kan vara ett resultat eller en orsak till vem jag är nu och vem jag har blivit för Er nu?

Så här är mitt liv.. En balansgång mellan att bära eller att brista, vara lycklig eller känna sorg, skratta eller gråta. Ja, jag har orsakat en del själv. Jag lever med minnet, förlusten och den eviga kampen, så tro mig att jag vet. Jag ger iaf inte upp. Jag har fortfarande en järn vilja och ska bara nå fram till mitt mål, till min vision av vad som är lycka, inget annat är ett alternativ!

Men trots att jag har min starka vilja, kan förlåta, kan gråta och skratta, vara arg, vara sårbar, aldrig ger upp och tänker positivt, så innebär det inte att jag orkar allt, kan ta allt och inte känner mig sårad när Ni hugger mig i ryggen!

Som sagt, jag är långt ifrån felfri men jag blottar min dårskap, erkänner mina misstag, ger av min kärlek & värme! Om inte Ni kan leva med att jag har defekter, att jag har fel & brister och helt enkelt är mänsklig, så titta Er i spegeln åter igen, för personen som Ni ser där kan då heller inte vara någon som Ni kan leva med!!!

Min kärlek är ofantlig, den är trygg och varm! Den kan bli det finaste Du mött, det vackraste du någonsin sett, det härligaste du någonsin känt! Jag vet vad jag har att ge, och det jag har vill jag bara ge till någon som Är Speciell...